logotype

Sjöslaget i Kroatien

Hvar, Kroatien den 2 april 2017. Starten går och alla springer som galningar, de bara svischar förbi längs kajkanten och vi är långt efter redan inför första simningen. Jag gillar inte att stressa i början av ett långt lopp och bekymrar mig inte så mycket. Undrar lite var Daniel tog vägen och märker snart att det är hans fötter jag ligger bakom. Känner att jag kanske borde ta tag i min arbetsuppgift som den starkare simmaren i laget och gasar om även om det hade varit skönt att ligga kvar bakom.

ÖTILLÖ HVAR - 2017. Foto: JakobEdholm.comNär vi kommer upp fortsätter vi i en lugn fart fram till den andra simningen där vi hoppar i en bra bit bakom täten. Lite seg start på simningen men snart får vi medvind och sköna vågor att surfa på. Blir dock lite kontra produktivt att glida på vågen när vi använder lina mellan oss. Note to my self 1: Använd ej lina när ni simmar i vågor. Fortfarande inte sugen på att börja ta i men av någon konstig anledning är vi i fatt tätlagen och går upp ur vattnet tillsammans med Thule (Adriel Young och Martin Flinta), Garmin (George Bjälkemo och Pontus Lindberg) och en bit framför springer Runfast77 (Axegård och Flores). Ett sidospår… Adriel Young i Thule stod som Angus Young i resultatlistan. Sjukt kul för alla oss som gillar ACDC.

WINNER MEN

Jag och Daniel hade innan loppet pratat om hur viktigt det var att inte ligga längst fram i täten och stressa upp tempot. Daniel verkar ha glömt detta och vi går upp i ledning. Allt känns toppen och jag tycker att det är ett bra läge att trycka in 4st salttabletter, sätter dem i halsen och kaskadkräks samtidigt som linan fastnar runt benet och Daniel fortsätter dra. Om mina motståndare sett mig som ett hot tidigare så måste denna scen ha lugnat dem rejält för det kan inte ha sett speciellt proffsigt ut. Någonting fastnar i vänster näsgång och det irriterar mig resten av loppet. Vid vändpunkt händer loppets mest komiska sak, vi får en simboj som inte är uppblåst och alla lag börjar svärande med 140 i puls försöka blåsa upp dem.OtilloSom så många andra gånger under en tuff tävling ställer jag mig frågan hur i h-vete hamnade jag i den här situationen, får samtidigt en kraftig våg från sidan, en sko i ansiktet, kantrar och glider in i sidan på Pontus Lindberg från team Garmin, glasögonen flyger av och Daniels paddlar slår rakt in i benen. Just i det här ögonblicket har vi inte ens kommit halvvägs på 3000m simningen eller de 2900m som det skulle vara fågelvägen (undrar hur långt vi simmade egentligen…) och jag tycker helt ärligt att swimrun är en jävla skitsport. Självplågeri. MEN när jag finner mig själv på avgrundens kant träffar paddeln och fingrarna mirakulöst mina glasögon och jag inser att det måste vara min turdag deluxe! Fatta vad skönt att slippa simma utan glasögon. Swimrun är kul igen och vi bestämmer oss för att gira styrbord, bort från Team Garmin för de verkar ha fått något allvarligt fel på radarn och vi kommer äntligen in i viken som för oss mot slutet av simningen. Hade ingen aning om hur många lag som låg före , kunde vara 2 eller 20, kändes mer som ett lotteri än prestation.

ÖTILLÖ HVAR - 2017. Foto: JakobEdholm.comOtroligt skönt med fast mark under fötterna igen och muttrar lite surt till Daniel att hans navigeringsplan sög och att vi tappat massor med placeringar, 5 sek senare inser jag att vi ligger med i täten bakom Thule och Runfast77. Ber inte Daniel om ursäkt utan drar lite extra hårt på simningen för att gå i fatt Thule istället och Daniel verkade nöjd med det. Efter den här simningen börjar vår favoritterräng, dvs riktigt jävligt underlag. Det visar sig att det jävliga underlaget även passar Thule och Envol (Nicolas Remires och Julian Dent) och vi tre håller ihop till sista simningen över till Hvar. Här slutar tävlingen för en stund och går över i survival mode (alla som körde loppet förstår vad jag menar). Det är svårt att beskriva i ord och svårt att överdriva situationen. Det känns som vi ligger med bredsida mot destinationen och krigar med allt vi har för att inte riskera att spolas upp på Italiens kust. I det här läget blir det en note to myself 2: Ta inte de stora paddlarna nästa gång du simmar så här länge i vågigt och strömt vatten. Väl uppe ur tvättmaskinen skriker benen av lycka över att äntligen få springa ett tag. Vi kränger av oss ärmarna på våtdräkten, sänker en gel och börjar stigningen upp från Hvar.

IMG_0199

Hvar är en fantastisk och vacker plats och i motsats till långsimmet var löpningen upp från staden, genom borgen, upp på berget och ner mot sista simningen en upplevelse jag hade haft behållning av om det inte hade varit för ångesten inför sista simningen. Varför? Jo jag har alltid haft besvär med skav av våtdräkten i nacken och hade testat en ny lösning inför den här tävlingen. Jag hade tejpat nacken. Note to myself 3: Tejpa aldrig mer nacken. Eftersom jag hade tejpat där jag trodde skavet skulle komma och inte vaselinat in någon annan del hade följden blivit köttsår runt hela halsen. Blev faktiskt stoppad i säkerhetskontrollen på flygplatsen där de frågade vad jag gjort runt halsen.

Under löpningen inför 1800m simningen går vi ifrån Thule och Envol uppför, lite för att testa hur de svarar och tog det sedan lugnt ner till simningen och då var de i kapp och vi gav oss ut i vattnet tillsammans. Kändes som någon slängt salt i öppet sår när vi hoppade i. Aldrig mer tejp, men kroppen vaknade till och det var fullt fokus på tävlandet. Vi la oss i fötterna på Thule och Envol bakom oss. Jag och Daniel hade inte någon detaljerad plan för just den här situationen men båda visste vad som behövde göras utan att kommunicera med varandra. Vi ville inte ha med oss något av lagen på den sista löpningen och allra minst Envol som är riktigt duktiga på teknisk löpning. Jag bestämde därför att efter ca 900m när vi rundar udden att gå ut vänster och trycka plattan i mattan de sista 900m. Ett sånt beslut är lätt att ta på plattvatten men när vi precis gått om Thule och vänder in i viken möts vi av fetaste motvinden… Det är bara att stå sitt kast. Daniel fattar direkt och hakar på. Efter 5min tittar jag bakåt och ser att Envol har tappat rejält och får känslan av att Thule får jobba hårt för att hålla fötter.ÖTILLÖ HVAR - 2017. Foto: JakobEdholm.comNär vi kommer upp ur vattnet vänder vi på steken, dvs att Daniel ”The Tank” Hansson går upp och börjar dra på löpningen. Vi tuggar på och ökar farten något hela vägen upp till toppen, jag sneglar bak och ser ingen. Det var en lång backe men nu när jag tänker tillbaka kan jag bara minnas hur sugen jag var på en kall cocacola. Ganska sliten på toppen, utan cocacola och lite lätt överhettad blir jag peppad av Daniel som säger att det bara är nerför hela vägen till mål eller så var det jag som fick för mig att det var det han sa. Vi började rulla nerför och springer förbi en gammal by i en ravin med smala gångar och några hundar som skäller när vi passerar. Bara ca 30sek senare skäller hundarna igen och vi är helt säkra på att det är nästa lag som de fått syn på. Inte så sugen på att öka farten men vi kör på ganska bra när den tekniska delen inleds. Med 3km kvar till mål fullständigt kokar det innanför våtdräkten och vi springer rakt ut i vattnet för att kyla ner oss. Tänker för en sekund att jag gärna hade velat ligga kvar men det är ju faktiskt tävling, tar mig upp och tittar bak, inser att hundarna måste ha skällt på något annat i ravinen för vi kan inte se något lag på långt håll, vi slappnar av en aning och sänker tempot rejält sista kilometern, ryggdunkar varandra och passerar mållinjen7

Jag var faktiskt lite förvånad över att vi vann. En stor anledning till mitt tvivel var min form. Jag hade känt mig supertung på löppassen, så tung att jag faktiskt vägde mig men vågen visade tävlingsvikt. Tänkte att jag kanske tränat för lite (klassiker…) men någon har slitit ut flera par av mina löparskor och mina simmarkompisar hade sett mig i bassängen klockan tidigt varje morgon de senaste månaderna. Började nästan fundera på överträning men sköt bort den tanken och försökte vara positiv. En annan anledning var det tuffa motståndet med flera nya vassa lag. Innan loppet trodde jag att Thule skulle bli farligast och det visade sig vara en bra gissning.IMG_0201Vändpunkten var två nätters sömn på hotell. Från tung, seg och trött vaknade jag upp på tävlingsdagen med rastlösa ben och sug efter race. Saknade Ronja (Då 9 veckor) ruskigt mycket men att få sova utan henne gjorde susen för min form.IMG_4376Nu har jag och Daniel som enda lag chansen att vinna en miljon kronor men då måste vi vinna 6 tävlingar till… Det kan ta slut redan på Utö men vi kommer självklart göra ett försök!

Tack för ännu en äventyrlig och välarrangerad tävling i sann ÖtillÖ-anda!

/Lelle

Foto: Jakob Edholm och Irina Kurmanaeva


När lag Swedish Armed Forces vann slaget, tävlingsberättelse från ÖtillÖ 2016.

Sandhamn, Stockholms skärgård, dagen innan start.

”Vad sa vi egentligen!”

TV intervjun är precis avslutad och vi promenerar bort över ön för att titta på den första simsträckan. Imorgon bitti klockan 06:05 kommer vi alla springa ut i vattnet här för att simma över till Vindalsö, den första av de 23 öarna vi ska passera.

”Vi sa att vår tävlingsplan är satt utifrån att vi skall ta oss till Utö på under 8 timmar”, repeterade vi för varandra. Hittills hade vi bara pratat om det oss två emellan. TV reportern hade tittat på oss som om vi var två uppblåsta boxare som stått och skrutit om att de kommer motbevisa relativitetsteorin imorgon.

”Men det känns i kroppen att det faktiskt är möjligt nu”, sa vi till varandra. Träningen har blivit av, inga skador har stört, detaljerna är genomgångna och motivationen är hög. Allt har ju fallit på plats. Nu skall vi bara hantera hur själva tävlingen utvecklar sig imorgon.

ö2

05:55 på morgon den 5 september och vi står tätt packade med alla andra i startfållan. Koncentrationen på vad vi har framför oss är total och det skärmar av allt som pågår runt omkring. Jag väcks av startskottet och ÖtillÖ, VM i swimrun 2016, har just startat.

ö3

Första löpningen är allt som vanligt. Trångt, lite hetsigt, men ordnat. Första simningen blir däremot något helt nytt uppe i täten. Det är ovanligt många lag med och det blir ingen spridning alls. Vågorna som slår in sidledes gör det svårt för alla att hålla en linje så det blir som det blir. Vi befinner oss i mitten av den stora laxodling och vi både tar och ger stryk där alla har paddlar på händerna och skor på fötterna. Det är inte vad någon av oss vill och vi var många som efter loppet försäkrade sig om ”No hard feelings”. Jag simmar bakom Lelle och hoppas att han skall göra något åt det snart. Plötsligt stannar han upp för att kunna lämna klungan och vi kör själva resten av simningen. Lugnare och i egen takt tar vi oss nu över utan större besvär.

ö4

Det gör dock att vi kliver upp på ön ca en minut efter ledande lag men nu tar den tekniska löpningen vid. Vi tassar på snabbt och lätt längs strandkanten och befinner oss snart i ledning. Tempot är kontrollerat och alla känner av att det är lugnet före stormen.

ö5

Inget lag har ännu valt att sticka iväg så fortfarande två timmar in i tävlingen är vi nästan 7 lag tillsammans i täten. Det har aldrig hänt tidigare.

ö6

Vi beslutar oss för att känna lite på kapaciteten hos de andra lagen och gör ett lätt ryck innan Nämndö.

ö7

Det blir en liten lucka ett tag men den äts snabbt upp vid norra Nämndö. En uppgång är något otydligt markerad från vårt perspektiv och vi simmar lite för långt. Gänget är samlat igen.

ö8

Nu är det team Head swimming med Oskar Olsson och Paul Krochak som jobbar upp tempot. Jag noterar på klockan att vi kör i 3:55 fart på grusvägen och är nöjd med draghjälpen. Sneglar på Lelle som fortfarande ser fräsch ut, trots att det är han som ligger först och plöjer upp vattenfåran på alla simningarna. Det hela känns under kontroll och vi ligger nästan exakt på kalkylerad tidsplan för sub8.

ö9

Trots fartökningen är det flera lag som fortfarande är med bara någon minut bakom oss. Det är lite ovanligt så här långt in i tävlingen. Vi växeldrar i täten med team Head swimming fram till den femte timmen.

ö10

Inför den sista längre simningen över till Kymendö och Ornö bestämmer vi oss för att gå loss.Det går vägen och en timme senare leder vi med 2 minuter 40 sekunder när vi kliver upp på Ornö. Här har vi nu 21 brutala kilometrar att springa ner till södra spetsen av ön. Tiden pekar på en sluttid om prick 8 timmar och farten är bra.

ö11

På de flacka grusvägarna håller vi 4:10 fart men det börjar kännas nu. Solen tittar fram och kroppen går snart på överhettning. Farten sjunker ner till 4:35 fart och vi lider hårt i värmen. Förmodligen har kroppen febertemperatur för det är svårt att springa snabbare. Efter halva distansen har någon vänlig själ har dragit fram sin vattenslang till vägen. Den svalkande duschen gör att vi kan pressa upp farten till 4:10-fart igen.

ö18

Men det dröjer inte länge förrän vi är tillbaka i febertemperatur igen och farten sjunker. Tiden visar nu en minut efter sub8 och det känns motigt. På en av raksträckorna får vi plötsligt syn på ett jagande lag, kanske bara en dryg minut bakom oss. Hur gick det till!? Vi får rapport att de knaprar in och två kilometer senare är de bara 40 sekunder som skiljer oss. Överhettade, med begynnande krampryckningar i benen och med spräckt tidsschema återstår bara att försöka sälja oss så dyrt som möjligt. Vi gräver så djupt vi kan i källaren. Räddningen kommer när vi får vika av in i skogen, får skugga och teknisk terräng under fötterna. Snart är vi framme vid södra spetsen och nästa simning.

ö12

Vattnet är skönt kallt och jag försöker få in svalkande vatten i dräkten genom att borra ner huvudet när jag simmar. Det går sådär. Veckan innan modifierade jag halsen på våtdräkten och gjorde den tightare för att inte få in något vatten alls. Tyvärr nu så fungerade den lösningen väldigt bra…

ö13

Simningen hjälpte oss ändå att hitta nya krafter och efteråt flyter löpningen på bra. Det är en timme kvar till mål och vi är tillbaka i tidsplanen. Den sista ”ö-hoppningen” är den roligaste. Korta snabba simningar och obanad löpning på småöarna.

ö14När vi tillslut kliver upp på Utö har vi bara 15 minuters löpning kvar och klockan säger 7h 44min. Då plötsligt bestämmer sig mina ben för att strejka. De är stolpiga och stela och styltar mest omkring under mig. Jag tittar ner på dem som för att ge dem en rak order att springa snabbare. Den skiter dom fullständigt i så jag ger ordern till Lelle istället. ”Du måste dra, vi är precis på marginalen och jag har inte fått igång benen än” klämmer jag ur mig. Lelle drar hårt den första biten så jag får återhämta. Det funkar och snart kan jag driva upp tempot till 3:55 fart igen på de sista tre kilometrarna till mål. ”Håll i, vi kommer klara det. Vi har fortfarande 1 minut tillgodo”, flåsar jag när vi nu ser tennisbanorna där vi skall svänga in på upploppet. Men ”svängen” är avspärrad och funktionärerna vinkar att vi skall fortsätta längre bort till en uppgång som ligger längre bort. En uppgång som jag inte ens kan se från där vi är nu.

Vad är nu detta!?!? Det är inte sant! Man kan inte bara ändra såhär på banan och springa runt med målportalen när vi skall köra sub8. Det här händer inte!” Förtvivlan tillåts bara börja bubbla innan viljan kliver in och tar kommandot. Jag tittar inte längre på klockan utan bara springer. Jag känner varken kramp eller trötthet och benen driver på uppför sista backen. Vi skymtar nu målet och klockan där upp visar 7:58.någonting. ”Det går…!! Vi kommer att klara det!”.

ö15

Målgången blir en av de mer känslosamma jag gjort. Vi är de första och enda som gått under 8 timmar på ÖtillÖ banan och det med bara sekunders marginal. 7:59:04 är nu banrekordet.

Urladdningen på ÖtillÖ var total. En dryg vecka efter målgång är kroppen fortfarande trött, men glad. Tanken om att köra under 8 timmar började vi räkna på för två år sedan. Metodiskt har vi höjt vår individuella kapacitet för det här, vi har ytterligare förfinat vårt lagarbete och Försvarsmakten med chefen idrott i spetsen har trott på oss under hela resan. TACK! En dröm gick precis i uppfyllelse.

ö16

Vid pennan Daniel Hansson, MHS K

Fotograf: Gunnar Eld om inget annat angetts


Ö TILL Ö

Sandhamn, 7 september 2015.

Smittkoppor, helvetesvirus från Island och skador. Ja, vägen fram till startlinjen på Sandhamn har varit minst sagt krokig och jävlig men nu äntligen stod både jag och Daniel där! Stirrar rakt fram med en sån där halvskön känsla av ångest blandat med förväntan och spänning. image

När startskottet går spelar förberedelser, väderförhållanden, form eller skador ingen roll, då är det bara en sak som gäller och det är att ta sig från Sandhamn till mållinjen på Utö snabbare än alla de andra lagen. Målet var seger och sub 8h, förmodligen orealistiskt men nu var tävlingen igång. Vår plan var att hålla en jämn kontrollerad fart hela vägen. Vi trodde att Simon, Rasmus, Paul och Björn skulle ligga före eller jämt med oss, om inte skulle vi komma ifatt i slutet av Ornö och göra ett hårt ryck. image

Efter första simningen ligger vi efter ett flertal lag men kör ruskigt fort på den tekniska löpningen på Vindalsö och hoppar i som tvåa efter Simon och Rasmus på andra simningen. Vi håller andraplatsen fram till Nämdö då Paul och Björn går om. Vi fortsätter tugga på och får ständiga rapporter om att vi tappar på de andra lagen. Svårt att lita på mellantider man får då de varierar och ofta är det någon som skjuter från höften. På Runmarö satt dock en gammal gymnastikdirektör med träningsoverall och tidtagarur, världsklass!image

Efter Nämdö hände inget speciellt. Vi avverkade några öar och simningar. Hörde av min kompis David Näsvik som kollade på loppet att vi förlorade massor på 1400m simningen pga att vi körde med lina och det synkade dåligt i vågorna. Väl uppe blev man erbjuden en twix, gott men hade behövt en varm kopp choklad eller en skoteroverall. Jag och Daniel säger inte så mycket när vi kör, vi känner varandra så väl att det inte behövs men precis när vi ska hoppa i sista simningen innan Kymmendö gör vi ett konstaterande att det är sjukt kallt. Ok, jag skrek ”Helvete!” mitt ute på 970m simningen också. Daniel hade hört det under vattnet.image

På Ornö var det ensamt. Vi såg ingen framåt och ingen bakåt men visste att Nicko och Julien är starka löpare och körde på så hårt vi vågade för att hålla avstånd. Nu levde vi på hoppet att de där framme skulle krokna enda problemet var att även jag började bli trött, så trött att jag snubblade på en grusväg och föll hårt (Lite skrattretande efter att ha sprungit grymt teknisk löpning på våta hällar hela förmiddagen utan att vurpa). Blev liggandes och hoppades nästan att något gått sönder så jag fick ligga kvar. Daniel lyfte upp mig och så var vi på väg framåt igen.image

I slutet av Ornö kommer vi ifatt Simon och Rasmus som varit i stor ledning från start men som nu knappt höll styrfart. Kände för dem då jag vet hur starka de är och hur mycket de ville ha en seger. På Långbäling känns det som att vi får upp farten och kanske finns det en chans att komma ifatt Paul och Björn? Räknade som vanligt fel på hur många pluttöarna är mellan Långbäling och Utö. Rasade helt när det blev en mer än jag var inställd på. Tror att vi tappade mycket på just den ön och avståndet mellan oss och bak till Nicko och Julien minskade snabbt. image

När vi äntligen kom till Utö föreslog Daniel en fartökning för att säkra andraplatsen. Väl över mållinjen var jag varken besviken över förlusten mot starka Paul och Björn eller glad över silvret. Det enda jag tänkte var att det äntligen var över. Så här i efterhand känner jag mig grymt nöjd med tanke på att jag tänkte slänga in handduken två veckor innan start. Man kommer långt på pannben och en urstark teamkamrat. image

Daniel är den bästa lagkamraten jag kan tänka mig. Han bär vattenflaska och gel för oss båda, han har memorerat alla distanser, alla i och urgångar, vet precis hur långt det är kvar till nästa energistation, han vet vad och när han ska säga något och när han ska vara tyst. Daniel drar mig på nästan alla löpningar och är den starkaste jag känner. Jag har bara en uppgift, att dra Daniel på simningen.

Det finns många lag som är hungriga på seger Ö-Ö 2016 men inget lag kommer vara hungrigare än mig och Daniel. Vårat banrekord står sig fortfarande och drömmen om sub 8h lever vidare!

Nu kommer en rad tack till personer som gjorde att jag ännu en gång fick uppleva den här fantastiska tävlingen/äventyret.

Tack till:

-Daniel min swimrunbroder

-Våra tuffaste motståndare Björn, Paul, Rasmus, Simon, Nicolas och Julien. Vi bjöd alla på lite spänning.

-Micke och Mats med crew. Ingen tävling utan er. Alltid världsklass på era arrangemang. Noterade även att ni äntligen fixat Coca-Cola på en av energistationerna, underbart!

-Mina grymma sponsorer.

-Camilla Williams, världens bästa massör.

-Familj och vänner som alltid stöttar och hejar på!

-Carro! Utan dig hade jag inte stått på startlinjen i år.

 

Det bästa med Ö-Ö 2015 var att min grymma storasyster tillsammans med Ulrik tog sig i mål. Alla som fick en startplats i lotteriet i vintras skrek av glädje, inte min syster, hon gillade idén kring att köra men inte att faktiskt göra det på riktigt. Nu stod hon där halvt chockad över att just fått en startplats. Hon har tränat och kämpat, varit orolig och nervös men när väl startskottet gick var det inga problem alls. Stolt Lillebror!

image

 


Amfibiemannen

Lidö, Stockholm Skärgård. 24 Juli 2015.

Efter två tuffa helger på rad (Engadin och Höga kusten) kändes det som en bra idé att runda av med Amfibiemannen innan vila och fokus inför Ö till Ö. Jag och Daniel hade innan säsongen sagt att 3 tävlingar på raken är för mycket och har aldrig fungerat tidigare så det var förbjudet. Man glömmer fort… Redan på uppvärmningen strulade vi till det genom att felbedömma tiden och inser lite snopet att vi möter hela startfältet med mix och tjejlag som ska starta 10min innan oss. Blir en minst sagt rejäl uppvärmning i tävlingsfart. Vi hinner till start och mina vänner Jari och Mårten drar upp ett högt tempo direkt.image

Vi är först i vattnet och jag sneglar mot höger för att hålla koll på när Jesper och Mike kommer. Planen är att ta deras fötter och testa om vi orkar gå med dem på första 1200m simningen för att ha lite koll inför Ö till Ö. Inga problem! Både jag och Daniel gläds åt detta i 5min tills vi inser att vi inte har något att ge. Vi pratar med varandra om lägessituationen och tar beslutet att fortsätta eftersom vi faktiskt fortfarande leder. Det dröjer inte förrän både Mike, Jesper och ”Bröderna Bäver” passerar och vi försöker inte ens gå med. image

Det rullar på ut till vändpunkt men sen är det segt och faktiskt tråkigt (Samma jävla väg tillbaka). Det går i en ok fart men det går liksom inte att öka. När vi inser att vi inte har något med toppstriden att göra blir det fokus på att ta sig i mål så fort som möjligt så det tar slut nån gång fast utan att köra slut på sig. Vi är helt klart alldeles för nonchalanta sista biten in i mål och upptäcker efter målgång att många lag kom tätt bakifrån. image

Efter 22km löpning och 5,4km simning kom vi in på en 3e plats efter Lars, Jonas, Jesper och Mike.

Vi gjorde en medioker insatts då varken huvet eller kroppen var taggade på race. Daniel summerade det hela med ”Man måste loosa ibland för att vakna upp!”

Det positiva jag tar med mig från loppet är att vi hängde med två duktiga simmare i 1200m (Daniel har gjort grymma framsteg med sin simning), trevligt arrangemang och härligt med så många glada tillrop från funktionärer, medtävlande och familj längs banan.

Dagen efter var det dags för race igen. Löptävlingen på Husarö är en trevlig delvis teknisk och delvis lättlöpt 5,5km slinga som man kör två varv. Nästan alla på Husarö deltar och det måste finnas en mycket bra ursäkt för att slippa undan. Till min förvåning kändes benen riktigt fina konstigt nog och det var löpglädje i 11km som avslutades med en skön seger.image

Jag, Carros pappa och Carro efter målgång.

 

 

 


Höga Kusten swimrun

Örnsköldsvik, Höga kusten. 18 Juli 2015.

När två erfarna multisportare som har en förkärlek till äventyr och utmaningar arrangerar en tävling, ja då vet man att det kan bli något utöver det vanliga! Mikael Lindnord och Staffan Björklund har som ambition att göra den bästa swimruntävlingen. Efter helgens äventyr kan jag intyga att de är på god väg även om vi pga vädrets makter inte fick se hela banan.

Sol, spegelblankt vatten och torra hällar/klippor byttes ut mot regn, kraftiga vindar och snorhalka på tävlingen och gjorde förhållandena krävande för utövarna och speciellt för arrangörerna.

Vi började med springstart 50m till första simningen för att köra ca 100m och runda en boj. Sjukt kul och samma fightingkänsla som i triathlonstarter. Jag och Daniel gav lika mycket stryk som vi fick vid bojen, underbart! image

Vi låg med bra och körde på i en lugn kontrollerad fart ut på första löpningen utan ambitionen att ta första spurtpriset. Vi hoppade i vattnet på andra simningen (700m) som tredje lag och fortsatte i en skön fart. Kändes lite förvånande men skönt när vi insåg att vi klev upp först på andra sidan och slapp kriga om det andra spurtpriset Red bulls ”Raw award” som låg högst upp på toppen av en rejäl stigning. imageEfter det började min lagkamrat Daniels favoritterräng, dvs massor av teknisk och tuff löpning på varierat underlag. Tror aldrig jag sett honom så stark och glad så jag fick ge allt för att hålla jämna steg. När det var riktigt svårt tror jag han sa ”Jag älskar det här Lelle”. image

Blev lite mer action i i-och urgångarna än i vanliga fall pga vågorna vilket satte lite extra krydda på racet. Det gällde att tajma vågen när man hoppade i och när man skulle upp. Absolut värt lite blåmärken för upplevelsen. Första tävlingen där man verkligen tvingades jobba som ett team för att kunna hålla sig på banan.image

Med tanke på förra veckans härdsmälta i Engadin så var jag både osäker och orolig över formen inför den här prövningen. Det blev en positiv överraskning att kroppen fungerade fint både i vattnet och på land. Kunde till och med njuta av tävlingen under de två första timmarna. image

Vi såg att vi sakta men säkert utökade ledningen hela tiden och peppade varandra fram till vi skulle hoppa i från Klösan. Vi tyckte nog för en sekund att det såg lite hardcore ut, absolut drömläge för vågsurfing men skulle vi kunna ta oss upp igen på andra sidan? Det finns inte utrymme för en massa tankeverksamhet  när det är race så vi hoppade i från klipporna och började veva. Vågorna kändes större i vattnet än vad de såg ut uppifrån klippan… Vi kom inte så långt, såg en båt med Staffan ombord som sa att det var för farligt att fortsätta och att vi skulle vända om. Vi förstod ganska snabbt att det förmodligen var ett klokt beslut, synd bara att vi redan hoppat i och trots flera försök inte kom upp igen pga vågorna som tryckte upp oss mot klippan. Till slut hittade vi ett lugnare ställe där vi hjälpte varandra upp.image

Väl uppe på land kom vi på att det faktiskt var tävling och det var dags att börja jaga ikapp täten som vi tappade under vårt rock’n’roll bad. Vi hörde att vi skulle få tid tillgodoräknat men visste inget säkert just då så det var bara att kötta på! Vi hamnade med två kompisar, Jari och Mårten som körde riktigt bra i den obanade terrängen. Efter en stund hade vi jagat ikapp treorna och då gjorde Daniel en klassisk ”Släpp loss helvetet” fartökning och då finns det ingen som hänger med, inte jag heller men jag satt fast i en lina bakom. Var inte ens lönt att titta var man satt ner fötterna.image

De sista 15km var en typisk ”Just do it” inte lika rolig bana som originalet men starkt gjort av arrangörerna att fixa en plan C med så lite tid till godo. Blev mer löptävling än swimrun men det är bra att få träna på det också. Körde i fatt tvåorna på sista simningen och spurtade in i mål. image

Kul tänk med att både starta och avsluta en swimrun med simning! Väl i mål blev vi varmt välkomnade med morgonrockar och skumpa och vi fick känna oss lite häftiga för en stund.image

Det fina med busväder är att det sitter extra bra med att få bada bastu och självklart var även det ordnat. Satt i bastun lääänge och utbytte racestory med lagen som kom och gick, världsklass! När man var torr och fått upp värmen väntade en grymt god bbq och skönt häng med trevliga människor. image

Stort tack till arrangörerna som vände en omöjlig situation till något riktigt bra. Det kommer bli spännande att få köra rockgarden och vertical climb nästa år!

foto: Peder Sundström, Magnus Stenman och Leif Wikberg.

Nu blir det skärgården, Island och Chamonix där jag kommer träna hårt inför årets stora mål: Ö-Öimage

 


Engadin swimrun 2015

Engadin, Schweiz. 11 Juli 2015.

På ett år glömmer man ganska fort hur tufft det var. Det enda jag kom ihåg från Engadin 2014 var det kalla vattnet, de vackra vyerna och hur kul det var att köra tillsammans med Carro. I år var vattnet varmare, vyerna minst lika vackra och Carro var utbytt mot starka kompisen och annars tuffa konkurrenten Björn Englund som hoppade in i laget istället för Daniel Hansson som haft skadeproblem.

Två veckor innan var jag i Åre och fick med mig ett ganska bra formbesked efter en dittills skadedrabbad period och kände mig positiv inför Engadin. Tyvärr försvann all bra känsla veckan innan både i löpning och även i simning som jag haft monsterform i. Funderade nästan på att dra mig ur men ville så gärna tävla. Hade dessutom fått Björn att ta ledigt efter en vecka på nya jobbet och haka på mig med kort varsel. Det var bara att ladda mentalt för en tuff dag.

Det blev en tuff dag redan från start. Vi kom iväg bra och la oss i hälarna på första laget och lät dem bestämma farten uppför den långa stigningen upp på berget. Det gick i en lugn fart men man svettades liter. Det var helt magiskt skönt att få hoppa i och kyla ner sig i första sjön. Vi gick om och kom först upp ur vattnet.

image

Nu tog det redan emot i kroppen och jag både kände och såg hur sakta jag sprang, förbannad AB! Björn såg lätt och stark ut så det var bara att försöka hänga på. Han ville trycka på lite extra ner mot andra simningen för att få spurtpriset. Tur att han hade koll på det, jag var redan helt borta. Efter andra simningen är allt en lång smärtsam upplevelse som var som värst efter första långa simningen på 1400m drygt halvvägs in i tävlingen, då tog det stopp. Vet inte vad som hände men de påstod att jag svimmade och det var nära att jag blev avplockad från banan. image

Som tur är har man byggt upp ett ganska tjockt pannben under åren och huvet vann över kroppen. Det är svårt att vika ner sig när man är två i ett lag, dessutom passerade ett lag och vi låg nu på tredje plats och jag satt och tittade på i gräset, Gorilla AB! Vi reste oss upp och det krampade överallt men vi stapplade iväg med peppning från en cyklandes Daniel Hansson. Det gick inte fort men det gick framåt. Väl nere vid andra långa simningen ser vi de båda lagen framför oss. Björn ser inte uppgiven ut längre utan får ny energi och säger ”Om du kör allt du har på simningen så kör jag allt jag har på löpningen” sagt och gjort, jakten började. image

 

image

Under 1250m simningen fick jag nya krafter och vi körde om de som låg tvåa med en rejäl fartökning och var nästan i fatt ledarna när vi kom upp ur vattnet. Björn gick om och började dra med spänd lina. Vi sprang om dem nästan direkt men de hängde på till näst sista simningen. Vi vände på linan, nu var det min tur att få kompensera lite för Björns tuffa jobb hela tävlingen. Vi hoppade i samtidigt som ”Bad Boys”, det schweiziska laget och jag simmade med allt som fanns kvar i armarna.image

Vi simmade riktigt bra och fick en rejäl lucka på ca 1min på bara 550m simning.image

Kändes helt overkligt att vi åter igen var i ledning. Björn började dra på löpningen igen och vi krigade hela vägen in i mål! image

Har aldrig tidigare varit så skönt att få gå över mållinjen! Björn skrev i ett fb-inlägg ”Det kanske inte var vackert men idag slet vi oss till en vinst, min första för säsongen och det känns jävligt bra!” Jag instämmer, vi vann och det var målet!

Min sambo hade tillsammans med Kristin Larsson en helt annan racestory. De hade varit starka rakt igenom hela tävlingen, njutit av den fantastiska omgivningen och haft kul. Det är så det är med idrott, ibland fungerar allt och ibland ingenting. När man kommer hem till lägenheten får man aldrig vara värst, alltid finns en likadan pokal eller en fetare än den man själv vunnit…image

Dagen efter race borde man kanske vila men det är svårt när bergen lockar så vi drog ut på en fantastiskt fin vandring tillsammans med Daniel, Kristin och Albin. Nästan så man började nynna melodier från ”Sound of music”. Schweiz är helt galet vackert!image

Arrangörerna Micke och Mats har lyckats skapa proffsiga, tuffa och roliga tävlingar som bjuder på en mix av äventyr, upplevelser och utmaningar i unika miljöer både i Sverige och nu även utomlands. Tack för att ni ständigt driver swimrun framåt. Om tio år kanske vi skrattar åt att vi sprang runt i alperna med våtdräkt eller så är det lika vanligt som skidor på vintern. Just nu känns det hur självklart som helst!

 


Amphiman

Lac de l’Eau d’Heures, Belgien. 10 Maj 2015

Sparkade igång swimrunsäsongen med Amphiman, en nystartad swimruntävling som bjöd på 34km härlig mix av grusväg, asfalt, stig och en hel del obanad bushwacking. Simsträckorna (4400m) gick genom flertalet olika sjöar med varierande temperaturer mellan 9-12grader.

image

Jag och Daniel åkte ner en dag innan race och rekade banan, konstaterade att det var jävligt kallt i vattnet- Perfekt! För det var det vi ville träna på inför Utö swimrun. Visste inte riktigt vad vi skulle möta för motstånd så vi laddade för ett tufft race.

De första två kilometrarna efter starten gick bakom farthållare, när han vek av gick vi upp i racepace och ingen hängde på. Såg att vi utökade ledningen hela tiden och körde på i ett kontrollerat tempo ända in i mål. Jag hade lite problem med en vad så det passade fint att för en gångs skull slippa gräva långt nere i källarn de sista kilometrarna.

image

Inför den sista långa svinkalla simningen kom Jan-Henrik Bäck och peppade oss med Kentas ”Just i dag är jag stark” på mobilen sen var det brainfreeze i 12min.  Jag har inte sett någon resultatlista än men tror att vi gick i mål på ca 4h30min, ca 30min före nästa lag.image

image

Amphiman var ett bra arrangemang i en fin miljö. Det enda som behöver förbättras är markeringarna på banan och framförallt i den obanade terrängen. Vi kände oss väldigt välkomna och alla var supertrevliga. Jag är säker på att tävlingen kommer vara riktigt bra nästa år och rekommenderar den starkt.

Nu hoppas jag att vaden repar sig fort så att jag kan förbereda mig på bästa sätt inför Utö swimrun om 3 veckor!

foto: Jan-Henrik Bäck och Amphiman


Världsmästare

Ö TILL Ö, 1sep 2014

Det kändes nästan overkligt att äntligen få stanna, stå still och lägga sig ner efter att ha krigat mot konkurrenter, sig själv och banan i över 8h. Att vi dessutom var först över mållinjen på en ny rekordtid var grymt kul! Team Milebreaker/ÖppetHav, två kompisar som krossade banrekordet. Då blir man så här glad:

10614329_941248735891696_8350309902468178132_n

Jag tror att jag och Daniel ville vinna mer än alla andra. Daniel har haft en seger på Ö-Ö som mål under flera år och jag var revanschsugen efter Norseman. Vi var väldigt fokuserade, hade rekat alla i och ur gångar på banan en vecka innan och gått igenom allt från taktik till energiintag. Vi hade inte lämnat utrymme för några misstag och en seger var det enda som räknades. Nackdelen med allt detta var att även pressen på en själv och anspänningen blev lite väl hög dagarna innan start. Då ser man ut så här på startlinjen…

14925405139_65e6c7ee45_b - Kopia

Här kommer en bild tagen av Gunnar Eld när vi rekade banan med hjälp av ÖppetHav som körde oss runt i hela skärgården med en stridsbåt med 1000hk under huven…Heavy!

10544417_937375732945663_1705036033781105678_n

Vår plan var att starta i en kontrollerad fart de första timmarna, hålla koll på Björn och Paul och om det var möjligt göra ett ryck innan Ornö och där skulle vi släppa loss helvetet som Daniel uttryckte det.

15112134455_d9462232c5_z

Allt gick bra första simningen men redan på andra löpningen kände jag att benen kändes skit. Blev förbannad och bestämde mig för att kriga även om det kändes tröstlöst så tidigt in i loppet. Berättade för Daniel att jag i princip redan gick på rött men att det säkert skulle gå över. Det gick aldrig över men armarna var starka och benen verkade springa på i en hygglig fart trots dålig känsla. Jag drog Daniel med lina på simningen och redan efter Nämdö fick Daniel dra mig på löpningen. På bilden kan man se att jag aldrig varit speciellt bra på höga arbågar….

15114536002_38bc93449d_b (1)

Innan 1400m simningen ligger vi 2min efter Team Head swimming och vi börjar jaga ikapp. På Kymmendö-Bunsö är Daniel monsterstark och vi går mycket fortare än Paul och Björn i den tuffa obanade terrängen och har kontakt inför 970m simningen över till Kymmendö där vi går förbi och  gör ett galet tufft ryck . Det var här vi avgjorde tävlingen. På Ornö sa vi till varandra att NU släpper vi loss helvetet men inget hände fartmässigt förutom att det kändes helvete i hela kroppen men det höll hela vägen in i mål på en ny rekordtid på 8h 16min.

934821_10152645108649911_5113482810338729772_n

Stort Tack till Daniel för ett tufft äventyr, vilket team!! Och tack Paul och Björn, Vilken fight ni bjöd på!

10599218_10152665964707456_7351211649254129206_n

 

Foton: Gunnar Eld och Jacob Edholm


Engadin

Engadin, Schweiz den 12 juli

Om Ö till Ö är den tuffaste swimrun tävlingen så är Engadin den absolut vackraste. Fast det är svårt att jämföra, Engadin är både vacker och tuff som satan!

image 

Banan var som utlovat väldigt tuff och det började med en rejäl stigning rakt upp i ca 30min, därefter gick det nerför till en liten vacker spegelblank sjö som såg väldigt inbjudande ut efter tuff våtdräktslöpning i strålande sol men den sjön kommer jag aldrig att glömma. Förädiskt vatten! Det var de längsta 270m jag simmat i hela mitt liv. Det började med att vi kastade oss i och simmade 20 armtag innan jag kände att något var fel… Både jag och Carro hade glömt att dra upp dragkedjan bak i våtdräkten och det var inte mer än 5grader i vattnet. Carro som i vanliga fall är den frusne av oss två löste dragkedjesituation åt oss båda och sen körde vi polosim till andra sidan. Som tur var de andra sjöarna på lägre höjd och bjöd på varma 9,5 grader.

image

Carro var stark som vanligt och vi körde på i ett jämt hårt tempo i jakten på herrlagen. Trots att vi tog i kunde vi ändå inte låta bli att njuta av den vackra banan och prata med varandra. När banan gick in i St Moritz och vi avklarat en 1400m simning och en i tätt följd 1200m simning så började det kännas rejält i kroppen men vi ökade tempot i hopp om att komma ifatt team Enervit som låg tvåa.

image

Vi kom i mål som 1:a i mix och trea totalt efter Paul/Björn och Mike/Jesper. 7min från andra platsen.

image

Fantastiskt kul att tävla tillsammans med Carro!

image

Som vanligt Hade Micke och Mats med crew arrangerat en tävling i toppklass! Engadin swimrun bjöd på en tuff och kul bana, fint väder, god mat och många fina minnen.

 

Foto Jacob Edholm och Nadja Odenhage